moa - hästar som kommit och gått (Valter)

Tänkte att jag kunde ladda upp bilder på dom hästarna som gått här under åren (har dock inte kort på alla, men dom jag har kort på i alla fall) nu när jag inte har så mycket annat att skriva om.


Så jag tänkte börja med Valter

Jag börjar med att säga förlåt ifall allt här står i en enda röra, men jag gråter så hemskt mycket när jag skriver om Valter så jag vet knappt vad jag skriver om. Hoppas ni förstår det mesta i alla fall.

 

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja.. Valter var precis allt som vi inte letade efter i en första ponny: ung/ dryg/ busig och framförallt så var han en shettis. Det var meningen att jag skulle köpa en lite äldre läromästare, men då blev det ju verkligen inte. 

Jag kommer ihåg dagen när mamma sa att hon hittat en häst som vi skulle åka och kolla på. Jag vart jätte glad för jag hade ju önskat mej en häst hur länge som helst! Dagarna gick och sen var dags, jag skulle provrida en häst för första gången. 

Prov ridningen gick helt åt helvete, allt var kaos och den dåvarande ägaren bad om ursäkt för allt och sa att hon hade en till häst till salu. Men jag var fast, jag vägrade åka därifrån utan Valter i transporten. Och till slut blev det så.
Nu var jag för första gången i mitt liv ägare till en häst.

Till en början var det inte alls lika roligt som alla sa. Jag ramlade av minst 5 gånger på en ridtur, men jag gav aldrig upp. Jag visste på något vis att om jag ''fixade' den här ponnyn som alla sa var så omöjlig så skulle både han och jag kunna gå långt, riktigt långt.

Flera månader gick utan att han gjorde annat än att hoppa runt och bocka, kanske av livsglädje? Det vet vi inte.
Men en dag satt jag och kollade på Tobbe larsson på tv:n och då slog det mej. Jag och Valter kanske inte ska vara ute i skogen eller på stora ängar, utan vi behöver vara i paddocken och trickträna.
Och Valter älskade det! Han var lätt lärd och gjorde verkligen sitt yttersta hela tiden. Och då märkte jag även att vi kanske ska testa rida i paddocken för att han ska hålla sej i skinnet, och det var helt rätt. Självklart red vi ut också! Men jag tyckte inte att det var bra varken för mej eller hästen att han gjorde som han gjorde.

Åren gick och tillslut hände det som inte fick hända.Valter fick fång = boxvila.
Jag har sett Valter ledsen förut, men aldrig så här. Hans livsglada ögon var nu svarta och tomma. Han hatade nog att leva den tiden han var tvungen att stå inne dag in och dag ut.
När det var dags att släppa ut honom igen vart han galen, alla var rädda för honom då men jag var bara lycklig. Min lyckliga ponny var tillbaka.

Men medans Valter stog inne i boxen så växte ju jag. Då hände en annan sak som kommer att hända alla som köper en ponny, jag blev alldeles för lång. Även om jag inte alls var för tung så var det väldigt jobbigt att veta att snart skulle jag inte kunna rida honom längre.
Och det var någonstans här som jag blev den sämsta ägaren någonsin. Jag fick inte rida Valter, för han fick bara gå korta promenader i början så jag struntade i att motionera honom över huvudtaget. Jag tog fortfarande hand om honom, men inte alls på samma vis som innan.
Jag älskade honom fortfarande av hela mitt hjärta, men jag visste att jag inte kunde ge honom det han behövde. Jag ville ju rida, inte gå promenader med min häst. Försäljning vart ett alternativ, men både jag och mamma älskade honom för mycket för att kunna sälja våran lilla prins.

Några år till gick, han fick fång väldigt ofta men när han var frisk så brukade Irma eller någon av Irmas kompisar rida honom och jag brukade gå promenader med honom. Ibland tricktränade vi, han kunde väldigt mycket som buga, stegra, puss, kram, hov, kompliment, ligga, hoppa upp på saker osv. Men han tyckte inte alls att det var lika kul längre. Han tyckte inte att någonting var kul längre.

Det finns så mycket som jag ångrar när det gäller Valter, all tid jag inte tog vara på, hur jag behandlade honom ett tag, allt vi inte gjorde..
Och jag satt hela morgonen den där dagen han skulle försvinna och sa förlåt för alla möjliga saker till honom, och det var så skönt att jag kunde göra det för jag visste att han skulle förlåta mej, för det är bästa vänner gör.
Men jag tackade honom också, för precis allt. Alla minnen, allt han lärt mej, allt han gett mej, allt han gjort för mej osv.
Och sen sa jag varsågod. För att jag lät dej leva ett bra liv här hos mej och för alla gånger jag hjälpt dej.
Sen sa jag det svåraste. Jag älskar dej så hemskt mycket, men nu ska du och jag säga hejdå för en sista gång. Vi kommer inte att ses på flera år, inte förrän när jag dör.

Efter flera dagar fyllda av tårar vart en slakttid bokad och en regnig eftermiddag galopperade Valter, min bästa vän och själsfrände, ut på Trapalandas vackra ängar där ingen smärta som helst finns.
Nu var han äntligen fri.