moa - det svåraste jag varit med om.

Inga ord kan någonsin beskriva hur svårt det är att säga hejdå en sista gång till sin bästa vän, sin själsfrände.
Bara att veta att jag aldrig kommer kunna känna den kärleken han gav mej igen. Och att veta att han är borta för alltid.
Men det som gör ondast är att det var jag som valde det åt honom. Han sa inte att han ville dö. Någonsin.
Visst visade han det, men han sa det inte till mej.

Han var en kämpe. Han hade klarat av det. Jag vet det.
Men jag stoppade hans kamp mot smärtan.

Gjorde jag fel?
Nej.
Gjorde jag rätt?
Jag vet inte. 

Varje dag får jag leva med att min bästa kompis någonsin inte kommer att kunna hjälpa mej genom dom mörkaste tiderna mer.

Jag klistrar fast ett léende på läpparna. Men egentligen, vill jag bara falla ihop och gråta tills all vätska inuti mej tar slut.

Jag önskar jag kunde säga, att vi klarar det tillsammans
Att allting kommer ordna sej till slut.

Jag kan inte ens gå
Utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå
När du inte ser på

han var mitt allt.
han var jag.