moa - mitt ordförråd tar slut

Det finns ju inga ord som kan beskriva känslan när jag tänker på dej. Jag blir så ledsen, över att du är borta, för att jag aldrig mer kommer att se dej. Men samtidigt blir jag så jävla lycklig. Hela jag skiner under alla tårarna egentligen. För jag är så sjukt stolt över oss och hur duktiga vi var.
Jag hjälpte dej att bli den du blev. Utan mej hade inte du kunnat dom sakerna du kunde, inte litat på dom människorna du litade på.

Men när jag tänker tillbaka på alla minnen, så forsar mina tårar som floder. För att jag aldrig kommer att få uppleva något sånt igen. Det band vi skapade, den tilliten vi hade till varandra.. Det får man bara känna på en gång i livet. Jag önskar att jag kunde säga att jag älskar peter lika mycket som jag älskar dej. Men det kan jag inte. Dels för att du gjorde mej till den jag är, du hjälpte mej så enormt mycket. Utan dej hade jag knappt kunnat rida alls. Jag kände dej längre.
Och dels för att du var 'min' första häst. Det är något peter aldrig kommer kunna ta ifrån dej. Ja, han är min fösta helt egna häst. Men han är inte den första hästen jag kallat min.

Tack. Tack för allt.
Jag hoppas du väntar på mej i himlen, för om jag dör och inte hamnar hos dej.. Då vet jag att jag hamnar i helvetet istället.
Jag älskar dej